Och Min Resa
Min väg var inte rak, och mitt liv var långt ifrån lätt. Ändå förberedde varje steg, varje sår och varje ögonblick av förlust mig tyst för en dag jag ännu inte förstod.
Som barn kände jag knappt mina föräldrar. De separerade tidigt, och vid elva år hamnade jag på ett barnhem. Skolan var svår, och jag kände mig aldrig riktigt hemma någonstans.
Vid fjorton år flyttade jag från Surinam till Nederländerna för att bo hos min far. Ett nytt land, en ny omgivning — men inombords var jag fortfarande det tysta barnet, som bar frågor utan svar.
Vid tjugo år lämnade jag hemmet. Arbetet höll inte länge. Jag levde på bidrag och sa till mig själv att jag var fri — men sanningen var att jag drev utan riktning.
Vid tjugotvå år blev jag hemlös. Jag sov var jag kunde — hos familj, vänner, på soffor, på tillfälliga ställen, och ibland till och med på gatan. Nätterna var långa. Du lär dig hur liten världen kan kännas när du inte har någon dörr att stänga bakom dig.
Ändå gav något inom mig inte upp. Jag tog småjobb när jag kunde. Sakta, steg för steg, började mitt liv ta form igen.
Vid trettiotvå års ålder hade jag äntligen ett eget hem.
Kort därefter kom en ung flicka i behov av trygghet in i mitt liv. Jag hade lite, men jag visste vad det betydde att känna sig ensam — så jag valde att ta emot henne. Jag hade aldrig varit en far, ändå gjorde livet mig till en.
Vid fyrtio köpte jag mitt första hus. För någon som en gång inte hade någonstans att ta vägen kändes det som nåd.
I april 2013, omkring klockan ett på natten, svarade jag på ett telefonsamtal — och jag såg tre män i vitt stå framför mig. Från det ögonblicket började synerna.
De handlade om människor. Om världen. Om ting bortom det vanliga livet.
I dessa syner brast mitt hjärta ofta. Jag såg blod, död och onödigt våld i världen. Jag såg katastrofer, lidande, konflikter och stor oro bland folken. Jag såg fruktan, förlust och sorg över hela jorden. Somliga bilder var så tunga att jag ibland var rädd för att sova.
Vissa drömmar upprepade sig. Andra fortsatte som berättelser som ännu inte tagit slut. Det fanns nätter då jag vaknade i tårar.
"Detta är Guds plan. Du måste göra vad du måste göra.
Och du vet vad du måste göra.
Du kan inte vända dig bort från detta, ej heller gömma dig från det.
Gör vad du måste göra — och lita, ty detta är Guds plan."
År 2015 såg jag en video på nätet där någon utförde helande på gatan. Min första tanke var: "Ja, visst." I det ögonblicket hade jag ont i nacken. Jag tänkte: "Jag har inget att förlora."
Jag lade min hand på nacken och sade: "I Guds namn, smärta, försvinn." Jag ville inte tro det — men smärtan var borta.
Från det ögonblicket märkte jag att när jag bad för människor och lade mina händer på dem upplevde somliga lindring. Jag trodde aldrig att det var min kraft. Jag var endast en människa. Men något större verkade genom mig.
När jag delade mina syner skrattade många. Somliga vände sig bort. Det gjorde ont — inte för att de tvivlade, utan för att jag lärde mig hur ensam en kallelse kan kännas.
I oktober 2025 drömde jag om en vit duva som dansade framför mig och bugade. I drömmen tog jag duvan med mig hem. Det kändes som frid. Som bekräftelse.
En vecka senare förändrades något inom mig. Allt som en gång kändes som separata bitar formade en väg.
Det var ögonblicket då min kallelse började.
Detta är inte en berättelse om storhet.
Det är berättelsen om ett liv som föll, reste sig och lärde sig att lyssna.
För ljuset föds inte alltid i palats.
Ibland vaknar det hos någon som har förlorat allt — utom själen.
Och därför skriver jag inte mycket om mig själv —
för denna bok handlar inte om mig, utan om Ljuset som bar mig.