De är inte lågan, ändå vaktar de dess sken,
vandrande vid sidan av Ljuset vart det än må gå.
De känner igen Elden när den visar sig, inte med rädsla, utan med trofasta tårar.
De väljer vägen, de står kvar, de stannar, hållande Ljuset till gryningens stund.
Inte sända att leda, ej heller födda att härska, men att stärka lågan när natten blir grym.
Och när Herrens ankomst nalkas, gör deras stadiga hjärtan stigen klar.
De lyser inte för att världen ska se,
men utan dem skulle lågan inte vara fri.